Livshistorier som samtidshistoria och kunskapskälla - Till humanioras försvar 3

Professorer berättar. Hur blev jag professor? Vilken betydelse hade min personliga bakgrund och individuella drivkraft, vänner och nätverk, samhälleliga processer och politiska reformer? Dags att lyssna och lära – inte minst mot bakgrund av de förändringsprocesser som pågår inom universitets och högskolevärlden.

Det handlar om boken Föregångarna. Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap (2010). Genom enskilda livshistorier skrivs samtidshistoria som belyser akademien som fält och arbetsplats, och vilka kapital som krävs för att etablera sig och lyckas. Det handlar om kön, men också om klass, etnicitet, sexualitet.

Inte minst betydelsefullt är det faktum att de sätter kroppar på vetenskapen, och att de betonar universitetets funktion i och relation till samhället. De synliggör de kunskapsskapande processerna och att homo academicus faktiskt är en människa och medborgare, med allt vad det innebär.

Föregångarna är inte minst lämplig Valborgsläsning. Som Eva Österberg, en av professorerna, formulerade det på det seminarium där boken presenterades: Det handlar inte minst om vad vi gör till vårt närvarande förflutna. Och i bokens förord heter det: ”Det är inte bara människor som gör historia utan också historia som gör människor.”

Ord som bugar och dödar - Till humanioras försvar 2

”I byspråket – så tyckte jag som barn – låg orden bland alla människor omkring mig direkt på de saker de beskrev. Sakerna hette precis så som de var och de var precis så som de hette.”

Så inleder Herta Müller essän ”Varje språk har sina egna ögon” (Kungen bugar och dödar 2009) där nobelpristagaren ömsint och med kraft resonerar kring språk och deras betydelse i enskilda människors och samhällens liv. Vad är ord, hur används de och vilken funktion fyller de? Hur skiftar det mellan barn och vuxen, land och stad, diktatur och demokrati?

Müller visar inte minst att språk är makt, och att vår kunskap om språk, hur det används och hur det kan användas är grundläggande. Det är språk som skapar oss som människor. Det är språk som utgör grunden till vår gemenskap. Det är språk som avgör om de samhällen vi lever i är människovärdiga eller inte.

Citatet ovan kan leda vidare till personliga erfarenheter så väl som till klassiska vetenskapliga resonemang. Men oavsett går det inte att bortse från språkens, ordens centrala funktion i våra liv. Därför borde också kunskapen om språk tillhöra de mest prioriterade i Sverige 2010. Och då talar jag inte enbart om möjligheten att förstår eller behärska mer än ett eller två eller tre språk. Nej, snarare den kunskap som handlar om ordens nyanser, dess politiska kraft, nyhetsspråkets magi, pornografins sug, byråkratiprosans förlamande effekter, kärlekens vardagsvisor, jämlikt och jämställt språk …

Språken, orden, borde inte vara förhandlingsbara. Att ge oss medborgare tillgång till språkets oanade rikedom och världar är en skyldighet för varje demokratiskt samhälle. Liksom att visa på språkets mörka historia och hur det också kan användas och används som maktmedel i både diktaturer och demokratier. Språk har allt med relationer att göra.

Det är kunskaper som finns inom humaniora. Ord kan buga och döda, men också ge oss allt ifrån ett minne av oss själva, till skattefinansierad sjukvård och gemenskap. Det är vi som väljer.

Kris i kunskapsfrågan – Till humanioras försvar 1.

Det är kris i kunskapsfrågan Sverige anno 2010. Legitimering, certifiering, diplomering – ropen skalla en expert åt alla. Så blir skolan bättre. Vi får kvalitativt säkrad vård. Pension som vi är värda.

Expertlängtan är stark och bärs fram av ledande politiska företrädare i alla läger. Var är den kritiska analysen? De som funderar över vem som ska certifiera vad och hur och varför det då blir kvalitet. Vad är egentligen kvalitet? Och var är rösterna som formulerar alternativa lösningar?

Utan att gå till läggen hävdar jag att bristen på mer komplex samhällspolitisk analys, politiska krav och idéer i dagens offentliga samtal beror på avsaknaden av humanistisk kompetens. Avgrunden mellan humaniora och dagspolitiken har alltid varit stor – men har den varit större?

Juridik, medicin, naturvetenskap, teknikvetenskap, ekonomi och samhällsvetenskap har på ett synligt vis varit involverad i bygget av det svenska välfärdssamhället. Disciplinernas nytta och framgångar är genom ingenjörer, teknokrater och byråkrater inskrivna i den svenska politiska historien, inte enbart i den svenska historien. Men den nytta Sverige som välfärdssamhälle har haft av litteraturvetarna, konstvetarna, filosoferna, genusvetarna är inte uttalad och självklar. Det är en historia som väntar på att tas i bruk. Och som humaniora självt aktivt måste verka för att föra fram.

Nej, jag vill inte ha en nationell kanon i litteratur. Humaniora behövs inte för att skaka fram flera certifierade rättesnören. Tvärtom. Det är humanioras kritiska kunskap och det kritiska tänkandets nödvändiga nytta det svenska välfärdssamhället är i behov av. Inte enbart skärpta kvalitetskrav utan också en diskussion kring vad vi menar med kvalitet. Vi behöver inte färre röster utan fler. Kris i kunskapsfrågan i folkupplaga. Nu!

Annika S Olsson c'est moi

Jag tänker blogga om livsavgörande och skrämmande böcker, saknade röster och positioner i det offentliga samtalet samt avgörande frågor för vårt demokratiska välfärdssamhälle.
I bild och text.