Ord som bugar och dödar - Till humanioras försvar 2

”I byspråket – så tyckte jag som barn – låg orden bland alla människor omkring mig direkt på de saker de beskrev. Sakerna hette precis så som de var och de var precis så som de hette.”

Så inleder Herta Müller essän ”Varje språk har sina egna ögon” (Kungen bugar och dödar 2009) där nobelpristagaren ömsint och med kraft resonerar kring språk och deras betydelse i enskilda människors och samhällens liv. Vad är ord, hur används de och vilken funktion fyller de? Hur skiftar det mellan barn och vuxen, land och stad, diktatur och demokrati?

Müller visar inte minst att språk är makt, och att vår kunskap om språk, hur det används och hur det kan användas är grundläggande. Det är språk som skapar oss som människor. Det är språk som utgör grunden till vår gemenskap. Det är språk som avgör om de samhällen vi lever i är människovärdiga eller inte.

Citatet ovan kan leda vidare till personliga erfarenheter så väl som till klassiska vetenskapliga resonemang. Men oavsett går det inte att bortse från språkens, ordens centrala funktion i våra liv. Därför borde också kunskapen om språk tillhöra de mest prioriterade i Sverige 2010. Och då talar jag inte enbart om möjligheten att förstår eller behärska mer än ett eller två eller tre språk. Nej, snarare den kunskap som handlar om ordens nyanser, dess politiska kraft, nyhetsspråkets magi, pornografins sug, byråkratiprosans förlamande effekter, kärlekens vardagsvisor, jämlikt och jämställt språk …

Språken, orden, borde inte vara förhandlingsbara. Att ge oss medborgare tillgång till språkets oanade rikedom och världar är en skyldighet för varje demokratiskt samhälle. Liksom att visa på språkets mörka historia och hur det också kan användas och används som maktmedel i både diktaturer och demokratier. Språk har allt med relationer att göra.

Det är kunskaper som finns inom humaniora. Ord kan buga och döda, men också ge oss allt ifrån ett minne av oss själva, till skattefinansierad sjukvård och gemenskap. Det är vi som väljer.