Det är kris i kunskapsfrågan Sverige anno 2010. Legitimering, certifiering, diplomering – ropen skalla en expert åt alla. Så blir skolan bättre. Vi får kvalitativt säkrad vård. Pension som vi är värda.
Expertlängtan är stark och bärs fram av ledande politiska företrädare i alla läger. Var är den kritiska analysen? De som funderar över vem som ska certifiera vad och hur och varför det då blir kvalitet. Vad är egentligen kvalitet? Och var är rösterna som formulerar alternativa lösningar?
Utan att gå till läggen hävdar jag att bristen på mer komplex samhällspolitisk analys, politiska krav och idéer i dagens offentliga samtal beror på avsaknaden av humanistisk kompetens. Avgrunden mellan humaniora och dagspolitiken har alltid varit stor – men har den varit större?
Juridik, medicin, naturvetenskap, teknikvetenskap, ekonomi och samhällsvetenskap har på ett synligt vis varit involverad i bygget av det svenska välfärdssamhället. Disciplinernas nytta och framgångar är genom ingenjörer, teknokrater och byråkrater inskrivna i den svenska politiska historien, inte enbart i den svenska historien. Men den nytta Sverige som välfärdssamhälle har haft av litteraturvetarna, konstvetarna, filosoferna, genusvetarna är inte uttalad och självklar. Det är en historia som väntar på att tas i bruk. Och som humaniora självt aktivt måste verka för att föra fram.
Nej, jag vill inte ha en nationell kanon i litteratur. Humaniora behövs inte för att skaka fram flera certifierade rättesnören. Tvärtom. Det är humanioras kritiska kunskap och det kritiska tänkandets nödvändiga nytta det svenska välfärdssamhället är i behov av. Inte enbart skärpta kvalitetskrav utan också en diskussion kring vad vi menar med kvalitet. Vi behöver inte färre röster utan fler. Kris i kunskapsfrågan i folkupplaga. Nu!
Bra rutet!
SvaraRadera