Statsreglerat oavlönat volontärarbete - ett förslag i attentatens och jubelfesternas tidevarv

Kulturmininster Lena Adelsohn Liljeroth (M) vill se fler volontärer inom svensk kultursektor. "– Jag vill stimulera våra myndigheter - museer, konsthallar med mera - att jobba mer med volontärer. Det är ett bra sätt att nå ut till grupper man tidigare inte har haft så mycket kontakt med. Vi har mycket att lära, inte minst från den anglosaxiska världen." (DN 19/11)

Därför ändras också de berörda myndigheternas uppdrag. Det frivilliga arbetet skrivs enligt artikeln in i berörda myndigheternas regleringsbrev för år 2011, som passande nog är europeiskt volontärår.

Statsreglerat oavlönat frivillighetsarbete - det är ett förslag i attentatens och jubelfesternas tidevarv som gått varvet runt.

Kultursektorn (varav en stor del återfinns även inom akademien) bärs i dag upp av ideellt arbete. Vi skriver artiklar gratis eller i princip gratis, är redaktörer gratis eller i princip gratis,ordnar konferenser och seminarium och workshops och föreläser gratis eller i princip gratis, klipper biljetter och bär musikinstrument gratis, klistrar affischer, guidar internationella gäster gratis eller i princip gratis. Ja, ni förstår poängen.

Allt detta gör vi frivilligt. För att vi älskar det vi gör, för att vi tror på det vi gör, för att vi tror på varandra: kulturen, vetenskapen, litteraturen, konsten. Skälen är säkert lika många som vi är frivillighetsarbetare, men drivkraften är sällan ekonomisk.

Den enorma kraft och potentiel som finns i detta frivillighetsarbetande borde uppmärksammas och nyttjas genom förbättrade villkor för människor inom kultursektorn (och andra sektorer som baserar en stor del av sitt arbete på frivillighetsarbete), inte sämre. Även engagerade människor som tror på en stark stat har en gräns. För min del går den (bl.a.)när staten reglerar mitt frivillighetsarbetande i statliga myndigheters regleringsbrev. Då säger jag upp mitt oskrivna volontärskontrakt med staten.

Vetenskapligt spökskriveri: hotar liv och vetenskapens trovärdighet - Till humanioras försvar 8

Dagens Medierna (P1) uppmärksammade ett fenomen som tydligen är omdiskuterat i USA, men som det fortfarande är relativt tyst om i Sverige: vetenskapligt spökskriveri som producerar manipulerade vetenskapliga artiklar. Det handlar om forskare som mot pengar skriver under artiklar författade av privata företag med stora intressen i specifika branscher. Framför allt handlar det om läkemedelsindstrin som uppenbarligen ligger bakom artiklar som framställer ny medicin eller behandling i ljusare dager än forskningen visar.

2009 års februarinummer av PLOS medicine, en peer review open access tidskrift, diskuterar fenomenet och problemet. Några av de åtgärder de föreslår är tydligare redogörelser för vad forskaren ansvarat för i artikeln och vilka intressen man representerar (vilket även inkluderar tidskriften). Det handlar om att göra själva forskningsprocessen mer transparent, men även forskaren, så att den livsavgörande kvalitetssäkringen kan ske och förlorat förtroendekapital återvinnas.

Även om inte humaniora riskerar att drabbas av spökskriveri av de skäl som är aktuella inom de vetenskapsgrenar som är lierade med de stora pengarna länder problemet till eftertanke även för oss humanister. Hur ser våra kvalitetssäkrande system ut? Hur skapar vi förtroende för våra vetenskapliga resultat och för vår verksamhet?

Excellence, super size, världsklass, extra allt - Till humanioras försvar 7

De senaste årens svenska forskningspolitiska debatt domineras av samma retorik som snabbmatssektorn kränger hamburgare, fryst pizza och chips med. Allting tycks super sized, innehållande extra allt, för att visa svenskarna (och omvärlden) att Sverige minsann inte bara svenska krusbär har utan också excellent forskning och forskare i världsklass. Man vad finns bakom retoriken? Hur många centrum för excellent forskning kan finnas på svensk mark, och vad menas egentligen med att vara excellent? Hur mäter och värderar vi?

Med tanke på de förändringar universitets och högskolesektorn står inför är det än viktigare att vi diskuterar och studerar dessa centrala frågor. Super size och extra allt är inte kvalitet. Det är bara mer av samma vara för lika mycket pengar.

Kan vi leva tillsammans? Om renhetsdrömmar och klädpoliser - Till humanioras försvar 6

I Arizona har man inte bara antagit en migrationslag med rasistiska undertoner. Nu tar man nästa steg och vill lagstifta om att förbjuda skolor att undervisa i ”ethnic studies” med argumentet att grundskolans uppgift är att fostra amerikaner och inte uppmuntra till etnisk chauvinism.

I Belgien lagstiftas det om klädesbruk i det offentliga rummet, och även Frankrike som nation vill reglera hur vi får vara iklädda i det offentliga rummet. Eller i alla fall hur kvinnor får vara klädda.

Renhetsdrömmarna sprider ut sig, liksom klädpoliserna. Hur ska vi förhålla oss till dem? Att vi måste förhålla oss är det enda entydiga historien lärt oss. Demokrati och demokratiska rättigheter är ingenting att ta för givet. Förenklat kan man säga att de baseras på den demokratiska skyldigheten att agera som medborgare och göra sin röst hörd.

Renhetsdrömmarna och klädpoliserna är inte direkt relaterade men kan ändå tolkas som uttryck för våra demokratiska samhällens mest fundamentala problem: Kan vi leva tillsammans? Jämlika och olika, som den svenska titeln på en bok av den franske sociologen Alain Touraine lyder.

Touraine argumenterar för att vi endast kan leva tillsammans, ”det vill säga kombinera enheten i ett samhälle med mångfalden av personligheter och kulturer – genom att placera idén om ett personligt subjekt i centrum för vårt tänkande och vårt handlande”. Vi måste alla få möjlighet att utvecklas till och agera som mänskliga subjekt, och också respektera varandra som subjekt. Enkelt och elegant i teorin, något krångligare och mer problematiskt i praktiken. Men vad som är klart är att motsatsen – drömmen som vill ”underkasta alla individer samma universella förnuftslagar eller samma universella religiösa eller historiska lagar har alltid förvandlats till en mardröm, eller till ett maktinstrument.”

Så kan vi leva tillsammans? Jämlika och olika? Vill vi det? Törs vi? Det är dags att visa att vi inte bara kan. Vi vill och törs också.

Vetenskapen och kapitalet i samma båt – Till humanioras försvar 5

På Dagens Nyheters vetenskapssidor är vetenskap detsamma som medicin, teknik, naturvetenskap. Här får vi ta del av initierade artiklar om nya betydelsefulla vetenskapliga resultat från nämnda discipliner (eller forskningsfält) under rubriker som ”I elitfabriken kartläggs livets byggstenar”, ”Flyttfåglar dummare än stannfåglar”, ”Utfiskningen värre än väntat” och ”Våra förfäder hade sex med neandertalare” – för att bara ta ett axplock från de senaste numren.

De grenar av vetenskapen som vanligtvis klassificeras som humaniora ges inte utrymme på DN:s vetenskapssidor (inte en av de senaste 50 artiklar handlar om humaniora). Detta är naturligtvis inte en svensk företeelse, uppdelningen är densamma i New York Times, Le Monde, Guardian, och det är heller inte förvånande. Men vad har det för betydelse för vår syn på vetenskap? Vår kunskap? Och för vårt samhälle?

I dag söndagen 9 maj 2010 handlar det om Science for Life Laboratory (elitfabriken i rubriken ovan) där vi enligt artikeln finner ”några av Sveriges vassaste forskare och en lång rad av de nyaste och dyraste maskiner som finns att köpa”. Tonen är upphetsad. Förväntansfull : ”2000-talet blir det medicinska århundradet”. Det är stort – enligt artikeln ”big science”. Och större ska det bli. Husen (Jättestora). Apparaturen (stora och dyra). Forskningen. Finansieringen (de största i svensk historia).

Reportaget väcker frågor kring den oheliga allians som finns mellan vetenskapen och kapitalet. Och visar tydligt att det finns en osund fixering vid storlek och dyrbar apparatur. Som om vetenskap endast kan bedrivas i gigantiska högteknologiska laboratorier som bokstavligen kostat – ja vad?

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
vetenskapen och kapitalet, dom sitter i samma båt

Men vem som ror och vart vi är på väg - det är det ingen som frågar.

Du är vad du läser - Till humanioras försvar 4

”Some books are to be tasted, other to be swallowed, and some few to be chewed and digested.”
Francis Bacon (1605)

Hur är det egentligen med litteraturen? Vad gör den med oss? Är böcker farliga för oss eller nyttiga? Kan man läsa för mycket eller för lite? Och framför allt – finns det rätt och fel litteratur, rätt och fel slags sätt att läsa på? Dessa intressanta och relevanta frågor för litteraturvetare, politiker och framför allt svenska medborgare kunde man skymta i den föregående valrörelsens diskussion kring en nationell litterär kanon. Det var visserligen en något absurd diskussion, men det var i alla fall ett samtal där man talade om böcker och deras funktion i samhället. Nu är det tyst igen.

Dags för en Bacon i tv-rutan. Du är vad du läser. Exakt hur och vad min läsning innebär är en fråga att utreda och diskutera mera. Vad läser vi? Hur läser vi? Varför läser vi? När läser vi? Vad Bacon talar om i citatet ovan 400 år innan Anna Skipper, menar jag, är att olika slags litteratur har olika slags funktioner. Vi behandlar inte alla böcker, alla texter på samma vis, och vi läser inte alla böcker och texter på samma vis alla gånger. Det finns flera sätt att läsa en bok på. Och det behöver vi synliggöra.

På ett vis berör han det som Rita Felski lyfter i sin bok Uses of LIterature (2008): att litteratur har flera funktioner. En och samma bok eller text kan fungera olika beroende på läsare men även beroende på tid och rum – situationen är också avgörande. Ibland läser vi för att få kunskap, ibland för att få tröst. Ett annat tillfälle är det bekräftelse vi söker, en annan gång vill vi bli förtrollade, eller chockade, roade. Listan kan göras lång.

Litteratur, böcker eller texter är inte per se goda eller onda – allt handlar om vad vi gör med dem. Och vilka vi är.

Livshistorier som samtidshistoria och kunskapskälla - Till humanioras försvar 3

Professorer berättar. Hur blev jag professor? Vilken betydelse hade min personliga bakgrund och individuella drivkraft, vänner och nätverk, samhälleliga processer och politiska reformer? Dags att lyssna och lära – inte minst mot bakgrund av de förändringsprocesser som pågår inom universitets och högskolevärlden.

Det handlar om boken Föregångarna. Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap (2010). Genom enskilda livshistorier skrivs samtidshistoria som belyser akademien som fält och arbetsplats, och vilka kapital som krävs för att etablera sig och lyckas. Det handlar om kön, men också om klass, etnicitet, sexualitet.

Inte minst betydelsefullt är det faktum att de sätter kroppar på vetenskapen, och att de betonar universitetets funktion i och relation till samhället. De synliggör de kunskapsskapande processerna och att homo academicus faktiskt är en människa och medborgare, med allt vad det innebär.

Föregångarna är inte minst lämplig Valborgsläsning. Som Eva Österberg, en av professorerna, formulerade det på det seminarium där boken presenterades: Det handlar inte minst om vad vi gör till vårt närvarande förflutna. Och i bokens förord heter det: ”Det är inte bara människor som gör historia utan också historia som gör människor.”

Ord som bugar och dödar - Till humanioras försvar 2

”I byspråket – så tyckte jag som barn – låg orden bland alla människor omkring mig direkt på de saker de beskrev. Sakerna hette precis så som de var och de var precis så som de hette.”

Så inleder Herta Müller essän ”Varje språk har sina egna ögon” (Kungen bugar och dödar 2009) där nobelpristagaren ömsint och med kraft resonerar kring språk och deras betydelse i enskilda människors och samhällens liv. Vad är ord, hur används de och vilken funktion fyller de? Hur skiftar det mellan barn och vuxen, land och stad, diktatur och demokrati?

Müller visar inte minst att språk är makt, och att vår kunskap om språk, hur det används och hur det kan användas är grundläggande. Det är språk som skapar oss som människor. Det är språk som utgör grunden till vår gemenskap. Det är språk som avgör om de samhällen vi lever i är människovärdiga eller inte.

Citatet ovan kan leda vidare till personliga erfarenheter så väl som till klassiska vetenskapliga resonemang. Men oavsett går det inte att bortse från språkens, ordens centrala funktion i våra liv. Därför borde också kunskapen om språk tillhöra de mest prioriterade i Sverige 2010. Och då talar jag inte enbart om möjligheten att förstår eller behärska mer än ett eller två eller tre språk. Nej, snarare den kunskap som handlar om ordens nyanser, dess politiska kraft, nyhetsspråkets magi, pornografins sug, byråkratiprosans förlamande effekter, kärlekens vardagsvisor, jämlikt och jämställt språk …

Språken, orden, borde inte vara förhandlingsbara. Att ge oss medborgare tillgång till språkets oanade rikedom och världar är en skyldighet för varje demokratiskt samhälle. Liksom att visa på språkets mörka historia och hur det också kan användas och används som maktmedel i både diktaturer och demokratier. Språk har allt med relationer att göra.

Det är kunskaper som finns inom humaniora. Ord kan buga och döda, men också ge oss allt ifrån ett minne av oss själva, till skattefinansierad sjukvård och gemenskap. Det är vi som väljer.

Kris i kunskapsfrågan – Till humanioras försvar 1.

Det är kris i kunskapsfrågan Sverige anno 2010. Legitimering, certifiering, diplomering – ropen skalla en expert åt alla. Så blir skolan bättre. Vi får kvalitativt säkrad vård. Pension som vi är värda.

Expertlängtan är stark och bärs fram av ledande politiska företrädare i alla läger. Var är den kritiska analysen? De som funderar över vem som ska certifiera vad och hur och varför det då blir kvalitet. Vad är egentligen kvalitet? Och var är rösterna som formulerar alternativa lösningar?

Utan att gå till läggen hävdar jag att bristen på mer komplex samhällspolitisk analys, politiska krav och idéer i dagens offentliga samtal beror på avsaknaden av humanistisk kompetens. Avgrunden mellan humaniora och dagspolitiken har alltid varit stor – men har den varit större?

Juridik, medicin, naturvetenskap, teknikvetenskap, ekonomi och samhällsvetenskap har på ett synligt vis varit involverad i bygget av det svenska välfärdssamhället. Disciplinernas nytta och framgångar är genom ingenjörer, teknokrater och byråkrater inskrivna i den svenska politiska historien, inte enbart i den svenska historien. Men den nytta Sverige som välfärdssamhälle har haft av litteraturvetarna, konstvetarna, filosoferna, genusvetarna är inte uttalad och självklar. Det är en historia som väntar på att tas i bruk. Och som humaniora självt aktivt måste verka för att föra fram.

Nej, jag vill inte ha en nationell kanon i litteratur. Humaniora behövs inte för att skaka fram flera certifierade rättesnören. Tvärtom. Det är humanioras kritiska kunskap och det kritiska tänkandets nödvändiga nytta det svenska välfärdssamhället är i behov av. Inte enbart skärpta kvalitetskrav utan också en diskussion kring vad vi menar med kvalitet. Vi behöver inte färre röster utan fler. Kris i kunskapsfrågan i folkupplaga. Nu!

Annika S Olsson c'est moi

Jag tänker blogga om livsavgörande och skrämmande böcker, saknade röster och positioner i det offentliga samtalet samt avgörande frågor för vårt demokratiska välfärdssamhälle.
I bild och text.